Fysiken säger stopp, psyket säger detsamma!
Visst kan man säga att jag har orolig magen om jag behöver gå på skithuset för att göra det, det just heter flera gånger om dagen? Lika orolig som magen är känner jag mig totalt rastlös. Kan inte komma till ro vad jag än gör. När jag väl kommer igång med att göra något så att säga. Jag har så himla svårt att komma igång med saker o ting. ( Har fortfarande inte kommit igång med träningen på Atlantis. Och det va en månad sedan jag hämtade ut mitt 6 månader kort o inte har jag varit där efter det.) Brukar säga att när jag har ork har jag inte tid men så e det inte riktigt-jag har inte haft ork på väldigt länge, tiden hade jag kunnat skapa men jag glömmer ständigt bort vad det e jag vill göra eller skulle gjort. Jag har inte kunnat sätta mig ner o fukosera på att på något sätt sätta stopp för den hemska virrevarvlett jag sugist med ner i. Kan sitta i korta stunder o koncentrerat söka efter svar, lösningar på hur jag ska gå till väga. Men hopplösheten, oron över framtiden gör sig påmind hela tiden. Och utmattningen är ett faktum. Så bara och sitta och försöka finna ro går inte för jag kan inte ens koncentrera mig när det "är" lugnt.
Jag har förr kunnat tåla "smärt" och kunnat skaka av mig de mest spydiga påhoppen/kommentarerna. Men inte längre! Jag kan efter en lite kort stund efter att någon av kidsen satt sig i mitt knä känna att det gör ont i hela min kropp. Sjukt jaaa- dem är inte tunga betong block och de sitter ju bara i knät. Inte på mina axlar,armar, huvud, rygg och resten av hela kroppen. Neee utan bara på benen, men jag får ont i hela kroppen.
Kalla mig inte tråkig/trist/sur eller något annat helt ofarligt om du inte vill att jag ska bli irriterad och själv komma med en massa spydighet för att jag blivit så irriterad att jag inte kan hålla mig i styr. Och vad du än gör så fråga mig inte hur jag mår heller. Vill du inte veta så fråga inte. Inte säker jag vill berätta heller till dig/dig/dig/dig vem du nu än kan vara. Känns som att jag får frågan hundra gånger om dagen bara. Jag PALLAR inte svara, jag VILL inte svara, jag VILL inte ljuga med ett falskt leende på läpparna o säga jodå det e okey!
Det är ett helvete att behöva dra på sig masken med den glada minen hela tiden. Det är pest att inte kunna bara vara. Jag får inte vara tröt, orkeslös, nedstämnd utan att ni tror att jag är tjurig eller att det är fel på er. Det är inget fel på er. JAG ÄR "BARA" TOTALT UTBRÄND! Jag är orkeslös, jag är ständigt trött, jag är nedstämd, jag är överkänslig. Det är inget fel på er jag ser varje dag, träffar ute/affären/någon annanstans. Jag är körd som jag har sagt ett par ången det senaste tiden. Men vägrat erkänna det för mig själv.
Genom att ni som finns vid mig, runt mig förstår mig lite bättre hoppas jag att ångesten och panikattackerna försvinner. För jag tar åt mig av att ni inte mår bra, av att ni inte förstår mig, av att ni "pressar" mig. Men jag kan inte rå för att jag inte satt stopp tidigare, att jag inte sett tidigare att jag kommer köra rakt in i väggen i 300km/h.
Jag har alltid varit för, för att göra allt som behövs göras, vad som förväntas av mig och det jag själv satt som krav att fixa. Ofta sagt att så länge jag är igång och kör på så låt mig. Jag vill göra det annars hade jag inte gjort det. Det stämmer mycket bra men att jag försökt göra all 50 timmars jobb på 24 timmar helt själv säger sig självt. Hade kunnat säga det till vem som helt och varna för den utbrända väggen i god tid. Men jag ne jag ska ju vara SUPERWOMEN/SUPERMOM.
JAG ÄR SUPERWOMEN/SUPERMOM
Annars hade jag inte bett om hjälp och förståelse. Jag vet att det inte vänder över en natt så nu återstår jobbet som ska få mig att komma på fötterna. Kommer börja med små, små, små steg....
Det kommer inte bli lätt då jag inte riktigt kan se ljuset i änden av tunnlen som man säger. Allt känns bara så hopplöst just nu. Men ska börja med att ta mig ut på en promenad varje dag denna vecka så kanske jag kan känna mig mindre missnöjd med mig kropp. Det blir mitt första lilla steg-att ta mig ut på en promenad varje dag denna vecka. Inga mer måsten utan bara det. Allt annat som finns att göra kommer ni att få ta och bara om jag orkar och vill så hoppar jag på och hjälper till.
Jag har varit "för stark" för länge och jag ska va det fortfarande men på ett annat sätt :-)
