Bubblar i tankarna o snart fylls inte huvudet med mer
Jag ska inte pausa från att skriva av mig för det blir för mycket i mitt huvud som går runt som just nu :-/
Jag o herren pratar inte som så många gånger förr. Inget ovanligt att vi är tysta från varandra i dagar i streck :-(
Jag pallar inte med detta mer! Jag vet att jag har del i det men jag tror/känner att jag är lite lättare att ha att göra med. Kommer han fram till mig o skulle fråga eller prata om något så svarar jag. Men han är så besviken eller vad jag ska kalla det på mig att han inte kan med att ens svara ens om det handlar om barnen. Jätte jobbigt! Men han har sin rätt att vara presic som han vill o visst han har väl befogenhet till det oxå enligt sig o många andra. Men det handlar inte om vad man har rätt till o inte tycker inte jag men, men. Jag en nog minst lika dålig jag med om inte tio gånger värre! Men man ser inte sig själv med samma ögon tyvärr som man ser andra....
Han är alltid rädd för att folk ska få fel uppfattning om honom då han tror att jag snackar skit om honom. Typ baktalar honom om att han inte gör något, att han är en sådan skit mot mig, att han inte har funnits för sina barn mm mm. Men jag vet inte hur många gånger jag säger till dem få som jag pratar med att han inte är en skit, att han är underbar o att det är tack vare honom som jag är den jag är o att han alltid finns för mig o drar upp mig oftast när jag behöver det. O dem vet mycket väl själva att han gör hur mycket som helst så jag skulle aldrig kunna måla för deras ögon heller!
Utan den bild de får av hur jag har det är ju efter att de får höra hur jag mår, hur jag känner det osv.
Men så fort någon av de enligt honom "tar mitt parti" så tycker han att dem är utav samma "skit" som jag. Tycker han är jävligt orättvis mot dessa människor!
Det är människor som aldrig bett mig lämna honom eller sagt ont om honom! Dem gillar honom o har aldrig annat än känt att han alltid finns för dem när dem än behövt något!
Men att dem tycker att jag behöver tänka på mig i första hand o ta hand om mig först o främst så att jag kan vara den bästa jag kan vara mot honom, barnen o alla andra runt omkring mig. Det ska dem inte tycka antagligen för då har han kallat dem lika själviska som mig :-(
Allt känns så fucked up!!!
Om han nu redan i början av vårat förhållande tyckte detta om mig och fortsatte tycka det så borde han ha satt stopp för det innan vi fick barn ihop! Jag har aldrig sagt annat än att jag älskar honom o att jag inte kommer lämna honom hur illa det än blir att jag kommer må. Har alltid tänkt att han e för perfekt o att jag själv bara e skit :-(
Han älskar mig säger han överallt annat o skulle aldrig lämna mig oavsett vad, att han inte skulle vilja leva utan mig, att han vill ha mig för alltid. Men fanskapet skulle inte kunna tänka sig att gifta sig med mig nu, nu när det är som "värst" då e dem där orden inte värda ett piss i havet ens!
Skulle jag och Sidney må bäst var för sig/utan varandra?
Har vi blivit för "hemma" med varandra bara?
Har vi någon chans att vara glada och lyckliga med varandra?
För många frågor o inga vettiga svar :-(
Vad gör jag??? jag vet inte längre alls!!!
Får väl vara självisk om det är det som får mig att må bra eller??? Alla säger att mår jag bra så får jag andra att må bra utan att ens göra något extra.....
Jag o herren pratar inte som så många gånger förr. Inget ovanligt att vi är tysta från varandra i dagar i streck :-(
Jag pallar inte med detta mer! Jag vet att jag har del i det men jag tror/känner att jag är lite lättare att ha att göra med. Kommer han fram till mig o skulle fråga eller prata om något så svarar jag. Men han är så besviken eller vad jag ska kalla det på mig att han inte kan med att ens svara ens om det handlar om barnen. Jätte jobbigt! Men han har sin rätt att vara presic som han vill o visst han har väl befogenhet till det oxå enligt sig o många andra. Men det handlar inte om vad man har rätt till o inte tycker inte jag men, men. Jag en nog minst lika dålig jag med om inte tio gånger värre! Men man ser inte sig själv med samma ögon tyvärr som man ser andra....
Han är alltid rädd för att folk ska få fel uppfattning om honom då han tror att jag snackar skit om honom. Typ baktalar honom om att han inte gör något, att han är en sådan skit mot mig, att han inte har funnits för sina barn mm mm. Men jag vet inte hur många gånger jag säger till dem få som jag pratar med att han inte är en skit, att han är underbar o att det är tack vare honom som jag är den jag är o att han alltid finns för mig o drar upp mig oftast när jag behöver det. O dem vet mycket väl själva att han gör hur mycket som helst så jag skulle aldrig kunna måla för deras ögon heller!
Utan den bild de får av hur jag har det är ju efter att de får höra hur jag mår, hur jag känner det osv.
Men så fort någon av de enligt honom "tar mitt parti" så tycker han att dem är utav samma "skit" som jag. Tycker han är jävligt orättvis mot dessa människor!
Det är människor som aldrig bett mig lämna honom eller sagt ont om honom! Dem gillar honom o har aldrig annat än känt att han alltid finns för dem när dem än behövt något!
Men att dem tycker att jag behöver tänka på mig i första hand o ta hand om mig först o främst så att jag kan vara den bästa jag kan vara mot honom, barnen o alla andra runt omkring mig. Det ska dem inte tycka antagligen för då har han kallat dem lika själviska som mig :-(
Allt känns så fucked up!!!
Om han nu redan i början av vårat förhållande tyckte detta om mig och fortsatte tycka det så borde han ha satt stopp för det innan vi fick barn ihop! Jag har aldrig sagt annat än att jag älskar honom o att jag inte kommer lämna honom hur illa det än blir att jag kommer må. Har alltid tänkt att han e för perfekt o att jag själv bara e skit :-(
Han älskar mig säger han överallt annat o skulle aldrig lämna mig oavsett vad, att han inte skulle vilja leva utan mig, att han vill ha mig för alltid. Men fanskapet skulle inte kunna tänka sig att gifta sig med mig nu, nu när det är som "värst" då e dem där orden inte värda ett piss i havet ens!
Skulle jag och Sidney må bäst var för sig/utan varandra?
Har vi blivit för "hemma" med varandra bara?
Har vi någon chans att vara glada och lyckliga med varandra?
För många frågor o inga vettiga svar :-(
Vad gör jag??? jag vet inte längre alls!!!
Får väl vara självisk om det är det som får mig att må bra eller??? Alla säger att mår jag bra så får jag andra att må bra utan att ens göra något extra.....
Kommentarer
Trackback
