KRIS tisdag!
Hopp det blev först till att ställa in eftermiddagens/kvällen tänkta pulshöjande aktivitet på grund av vädret :-/
Sedan har en liten bara kinkat och kinkat. Inte så där stort utan smått, men hela tiden. Så det har varit till att bära, bära, vyssja, lalllla, gunga mata, mata, mata, bada mata, mata, mata och om och om igen. Men inte nöjd med något riktig ändå. Funkar någon minut men sedan kinkat igen. Somnat ett dussintals gånger men inte kunnat sova mer än 15 min på sin höjd.
Ingen fara alls, ingen panik eller så. Bara sett till att han ändå kännt tryggheten med att vara med mig. Att han känner att mamma gör allt för att ta reda på vad det är jag vill få henne att förstå när jag gnäller.
JAG skulle aldrig kunna låta mina bebisar gråta bara för att. De små liven gråter och kinkar inte för inget. De vill ju tala om något för oss! Det är deras sätt att kommunicera med oss vuxna.
Har därför avstått från att knappa i bloggen, får banka ikapp vid något annat tillfälle eller en annan dag istället :-)
Han är inte helt tillfreds än i sin säng men jag har kunnat lägga ner honom nu. Så får vi se hur länge det går tills han ropar på mig igen mitt lilla hjärta.
Det är trots allt tisdag-dag då han föddes på. Han byter vecko ålder då, så jag tror att det är hans vecko kris som jag fått utstå. För mig inte alls så okänt fenomen. Men för förstabarns mammor kan det kännas som ett evigt helvete som de aldrig kommer ur. De hinner inte njuta av dagarna mellan kriserna för de är inte medvetna om att det kan vara så. Visst finns det dagar jag också har kännt så. Men jag kan nu med min erfarenhet vända på det vid dagens slut och se det på ett lite positivare sätt.
Man läser sig blid på fostrets utvecklingen under graviditeten men sen när det lilla knytet inte ligger i magen längre utan i våra famnar så slutar vi sluka alla "manualer" och "handböcker". Det borde mv/-bvc förse en med i minst lika stor utsträckning. För i magen ja då är den i magen. Man själv kan känna sig eländig och inte kunna komma till ro. Men när man väl har den lilla i famnen och inte kan stilla den med vad man än försökt med så känner man sig eländig, otilllräcklig, som en dålig mamma, sämsta personen någonsin samtidigt som man har en förtvivlad gosse eller tös. SKIT jobbigt! Det är då man behöver veta att det kommer gå över snabbare än man tror. För man har inte orken att öppna ögonen själv och se det från en ljusare sida. På alla känslor så har man värk i nacke, axlar och rygg, som dunkandet i huvudet överröstar. Även hungern gör sig oftast då påmind.
Det är här som risken för deprisson, (även kallad förlossnings dep) kommer in.
Visst "håller de koll på en" på bvc. Men det lilla korta stunden man är där på hinner de inte se under ytan. Tror att många säger att det är ok och sedan är det inte mer med det. Eller att det är väl så det ska vara. Ingen ide att ta upp för risken för att man blir sedd som en gnällis finns. Att få höra jaaa men så är det att ha småbarn. Skammen över att inte fixa sitt barn, att inte känna kärlen till den nya familje medlemmen är för stor för att våga tala om sina känslor öppet.
Att man pratar om det mer på föräldrar täffarna kanske vore en bra ide eller?
Jag kommer absolut inte sticka under stolen med det om/då jag ska närvara/hålla i någon sådan träff! Det har kommit på tal om det vid 2 tillfällen. Nu är det upp till mig att pusha på det tror jag. Det ska bli!
Nu tycker jag att jag kommit ikapp en liten bit, så nu säger jag god natt till er alla.
Prinsen är i slottet-läs Donovan sover tryggt nu i sin säng :-)
NATTI NATT
Sedan har en liten bara kinkat och kinkat. Inte så där stort utan smått, men hela tiden. Så det har varit till att bära, bära, vyssja, lalllla, gunga mata, mata, mata, bada mata, mata, mata och om och om igen. Men inte nöjd med något riktig ändå. Funkar någon minut men sedan kinkat igen. Somnat ett dussintals gånger men inte kunnat sova mer än 15 min på sin höjd.
Ingen fara alls, ingen panik eller så. Bara sett till att han ändå kännt tryggheten med att vara med mig. Att han känner att mamma gör allt för att ta reda på vad det är jag vill få henne att förstå när jag gnäller.
JAG skulle aldrig kunna låta mina bebisar gråta bara för att. De små liven gråter och kinkar inte för inget. De vill ju tala om något för oss! Det är deras sätt att kommunicera med oss vuxna.
Har därför avstått från att knappa i bloggen, får banka ikapp vid något annat tillfälle eller en annan dag istället :-)
Han är inte helt tillfreds än i sin säng men jag har kunnat lägga ner honom nu. Så får vi se hur länge det går tills han ropar på mig igen mitt lilla hjärta.
Det är trots allt tisdag-dag då han föddes på. Han byter vecko ålder då, så jag tror att det är hans vecko kris som jag fått utstå. För mig inte alls så okänt fenomen. Men för förstabarns mammor kan det kännas som ett evigt helvete som de aldrig kommer ur. De hinner inte njuta av dagarna mellan kriserna för de är inte medvetna om att det kan vara så. Visst finns det dagar jag också har kännt så. Men jag kan nu med min erfarenhet vända på det vid dagens slut och se det på ett lite positivare sätt.
Man läser sig blid på fostrets utvecklingen under graviditeten men sen när det lilla knytet inte ligger i magen längre utan i våra famnar så slutar vi sluka alla "manualer" och "handböcker". Det borde mv/-bvc förse en med i minst lika stor utsträckning. För i magen ja då är den i magen. Man själv kan känna sig eländig och inte kunna komma till ro. Men när man väl har den lilla i famnen och inte kan stilla den med vad man än försökt med så känner man sig eländig, otilllräcklig, som en dålig mamma, sämsta personen någonsin samtidigt som man har en förtvivlad gosse eller tös. SKIT jobbigt! Det är då man behöver veta att det kommer gå över snabbare än man tror. För man har inte orken att öppna ögonen själv och se det från en ljusare sida. På alla känslor så har man värk i nacke, axlar och rygg, som dunkandet i huvudet överröstar. Även hungern gör sig oftast då påmind.
Det är här som risken för deprisson, (även kallad förlossnings dep) kommer in.
Visst "håller de koll på en" på bvc. Men det lilla korta stunden man är där på hinner de inte se under ytan. Tror att många säger att det är ok och sedan är det inte mer med det. Eller att det är väl så det ska vara. Ingen ide att ta upp för risken för att man blir sedd som en gnällis finns. Att få höra jaaa men så är det att ha småbarn. Skammen över att inte fixa sitt barn, att inte känna kärlen till den nya familje medlemmen är för stor för att våga tala om sina känslor öppet.
Att man pratar om det mer på föräldrar täffarna kanske vore en bra ide eller?
Jag kommer absolut inte sticka under stolen med det om/då jag ska närvara/hålla i någon sådan träff! Det har kommit på tal om det vid 2 tillfällen. Nu är det upp till mig att pusha på det tror jag. Det ska bli!
Nu tycker jag att jag kommit ikapp en liten bit, så nu säger jag god natt till er alla.
Prinsen är i slottet-läs Donovan sover tryggt nu i sin säng :-)
NATTI NATT
Kommentarer
Postat av: Fina Frun
Nu tar jag ledigt resten av veckan och njuter av höslovet! Kram/Fina Frun
Trackback
