Velar alltid om vad jag borde skriva o inte.......
Vad är ok att skriva egentligen och vad ska man hålla för sig själv. Jag är mer den som håller allt för mig själv även i verkliga livet. Jag är så rädd att ingen ska tycka om mig, att dem tycker att jag inte är en person som de vill vara med, att de ska prata om mig när jag inte är med, att jag ska göra fel hela tiden, så jag håller allt för mig själv och kan sällan glädjas åt livet. Jag går istället och mår hur dåligt som helst inom mig själv och kan inte sätta ord på det alls-om hur jag mår. Men efter läst en mycket sorgsen historia som en tjej delar med sig av i sin blogg så fick den mig att faktiskt vilja skriva här och försöka få ord på mer än vanligt.
Har för vana att "tjura" för mig själv i flera dagar utan större anledning. Jag gör bara de mest viktigaste sysslorna bara som att byta blöja, mata, ge mat, duscha barnen osv. Men mig själv skiter jag i för jag orkar inte bry mig om mig själv............ När jag har tjur tid/dagar pratar jag inte med någon mer än barnen om jag inte chattar med Ema på msn då. Men Sid o jag kan vara tysta från varandra i dagar som värst. Tycker det är jätte jobbigt men ändå gör jag inget åt det för jag är rädd att han ska avvisa mig. (har hänt) och det har jag med mig hela tiden även om det oftast är så att han inte gör det. Han vill ju att jag ska komma till honom och han vill att det ska vara bra, inte såhär.
På sistonde har jag varit ännu mer känslig med tanke på tillståndet jag/vi är i. Inte ens det kan jag glädjas åt. Inte att jag skulle vilja att vi inte var där nu igen men just att jag bara tycker allt är så himla jobbigt och på det så mår jag piss mestadesl. Det har jag inte upplevt tidigare :-( Det är ett par stycken som vet om det redan. Sid vart så glad och ville berätta medans jag är mer förtegen om det. Men tror att de närmaste vet nu i alla fall så känner att jag lika väll kan nänma det här.
Hatar att känna mig som jag gör, för då är jag alltid sämre som mamma, sabo/flickvänn, person överhuvudtaget.
Det är så ensamt i min lillla värld som jag skapar i mitt huvud av oro, rädsla och allt negativt.
Antagligen har många ner perioder. Men hur tar man sig upp? har ju ingen ork till något och seciellt inte för mig själv. Orkar knappt bry mig om att duscha och fixa mig. Är ju ändå bara hemma hela tiden så vad gör det. (går ju inte och luktar) Men det att ha orken att göra saker som borde vara helt självklara att man gör utan att behöva ha ork till det. Jag sätter mig själv i ett litet hörn och trycker ner mig själv dessutom hela tiden. Jag äter knappt heller vilket får mig att må ännu mer piss för jag påverkar inte bara mig själv nu. Men jag väntar ända in tills att jag mår skit och då står jag där med huvudet i kylen och tycker att det inte finns något vettigt stoppa i sig :-(
Måste fan ta tag i mig själv snart fåör det här leder inte till något bra alls!
Vill ha energin tillbaka som jag hade när jag gick gravid de sista 2 månaderna med lillan. Visst var jag trött och hade ont i ryggen lite och så men mådde inte dåligt varken fysiskt eller psykiskt annars. Allt kändes bra, allt var bättre! Jag fick massor gjort, jag ville mer tom men tiden fanns inte till, till allt jag ville göra. Men nu, nu är det tvärtom. Vill/orkar inte.................
Men samtidig så vill jag inget mer än att kunna njuta av livet av mina barn, min älskling Sid, av alla människor runt om. Framförallt mig själv :-)
Jag ska, jag ska, jag ska, jag måste göra något nu åt mig själv!
Har för vana att "tjura" för mig själv i flera dagar utan större anledning. Jag gör bara de mest viktigaste sysslorna bara som att byta blöja, mata, ge mat, duscha barnen osv. Men mig själv skiter jag i för jag orkar inte bry mig om mig själv............ När jag har tjur tid/dagar pratar jag inte med någon mer än barnen om jag inte chattar med Ema på msn då. Men Sid o jag kan vara tysta från varandra i dagar som värst. Tycker det är jätte jobbigt men ändå gör jag inget åt det för jag är rädd att han ska avvisa mig. (har hänt) och det har jag med mig hela tiden även om det oftast är så att han inte gör det. Han vill ju att jag ska komma till honom och han vill att det ska vara bra, inte såhär.
På sistonde har jag varit ännu mer känslig med tanke på tillståndet jag/vi är i. Inte ens det kan jag glädjas åt. Inte att jag skulle vilja att vi inte var där nu igen men just att jag bara tycker allt är så himla jobbigt och på det så mår jag piss mestadesl. Det har jag inte upplevt tidigare :-( Det är ett par stycken som vet om det redan. Sid vart så glad och ville berätta medans jag är mer förtegen om det. Men tror att de närmaste vet nu i alla fall så känner att jag lika väll kan nänma det här.
Hatar att känna mig som jag gör, för då är jag alltid sämre som mamma, sabo/flickvänn, person överhuvudtaget.
Det är så ensamt i min lillla värld som jag skapar i mitt huvud av oro, rädsla och allt negativt.
Antagligen har många ner perioder. Men hur tar man sig upp? har ju ingen ork till något och seciellt inte för mig själv. Orkar knappt bry mig om att duscha och fixa mig. Är ju ändå bara hemma hela tiden så vad gör det. (går ju inte och luktar) Men det att ha orken att göra saker som borde vara helt självklara att man gör utan att behöva ha ork till det. Jag sätter mig själv i ett litet hörn och trycker ner mig själv dessutom hela tiden. Jag äter knappt heller vilket får mig att må ännu mer piss för jag påverkar inte bara mig själv nu. Men jag väntar ända in tills att jag mår skit och då står jag där med huvudet i kylen och tycker att det inte finns något vettigt stoppa i sig :-(
Måste fan ta tag i mig själv snart fåör det här leder inte till något bra alls!
Vill ha energin tillbaka som jag hade när jag gick gravid de sista 2 månaderna med lillan. Visst var jag trött och hade ont i ryggen lite och så men mådde inte dåligt varken fysiskt eller psykiskt annars. Allt kändes bra, allt var bättre! Jag fick massor gjort, jag ville mer tom men tiden fanns inte till, till allt jag ville göra. Men nu, nu är det tvärtom. Vill/orkar inte.................
Men samtidig så vill jag inget mer än att kunna njuta av livet av mina barn, min älskling Sid, av alla människor runt om. Framförallt mig själv :-)
Jag ska, jag ska, jag ska, jag måste göra något nu åt mig själv!
Kommentarer
Trackback
